En vecka utan att jag och Lukas åkt ner till Gbg och visst märks det att man inte busat med petiterna. Visst vi har våra små oenigheter som att inte ligga i soffan, inte äta Carolines smörgås, inte skälla på Lukas, inte leka godisgrävare i min matta osv. Men när man kommer hem från skolan eller ner på söndagkvällarna är det två ruskigt glada petiter man möter. Svansar viftar och ett antal glädjeskall kommer alltid
För att inte tala om Elvis som alltid vill leka. Går och hämtar sina leksaker och kommer med de, gärna samtidigt som man står och lagar mat.
Sista veckan hade jag en stund över och passade på att utnyttja den nymålade vita väggen i vårt lilla rum. Petiterna är så olika att fota. Chippen kan sitta som ett ljus och bara vänta på godisen, vickar på huvudet när man nämner ord som ”katten”, ”Lovis”, ”skinka” osv. Flyttar han på sig är det lätt att locka tillbaka honom.


Hans son Elvis däremot…sitter rätt ofta som en hösäck och stirrar ner i golvet och hoppas att godiset kommer snart. När man väl hittat en bra position på honom samt sig själv och kameran får han myror i brallan och vill ha godis nu, Nu, NU!! Att sitta och prata med honom samtidigt funkar inte lika bra, då tror han att något händer nu, Nu, NU!! Ja ni inser, i hans värld finns inte ordet snart utan allt sker på direkten. Och hemska tanke om han skulle missa det bara för att han satt still. Dessutom har han en mer rufsig frisyr och de flesta bilderna brukar ha någon liten StigHelmertofs som är på vift


PUSS på er underbara petiterna!!